KROPPEN MJUKNAR I TRYGGHET

Jag trodde länge att jag var dålig på att vila. Att jag bara behövde bli bättre på att meditera, ta pauser o varva ner. Men varje gång jag försökte vara stilla blev jag rastlös. Jag minns såväl när jag var på yin yoga första gången o läraren som höll klassen sa "O när du andas in så fyller du magen o den putar ut, när du andas ut så åker magen tillbaka" o det enda jag kunde tänka på under klassen var att instruktören sa fel. För så gjorde inte min kropp. O det var ju klart, jag hade glömt hur jag gjorde när jag andades med magen. Alla mina andetag fastnade högt upp i min bröstkorg.

Jag minns också när jag provade att meditera, en guidad meditation där vi gång på gång ombads att slappna av lite till, o lite till. Då först förstod jag hur oerhört spänd jag var, för det fanns hela tiden nya etapper, det tog aldrig slut - jag hittade aldrig till total avslappning innan meditationen var klar. Det kändes ovant, jag blev rastlös o det kändes inte skönt. Mer som en press o ett kvitto på att det var något mer jag inte klarade av.

Idag träffar jag så många människor som inte minns hur det är att känna sig avslappnad, de vet inte hur sin egen kropp känns då. Det enda de vet är att "meditation inte funkar på mig" eller "att ligga ner o läsa en bok kommer aldrig hända mig". O visst är det så att vi är olika. O vila behöver faktiskt inte vara just det sättet, det finns så mkt mer. Jag tycker om att kalla det aktiv vila. När vi låter kroppen göra, leda o där vårt mind kan vara lugn o trygg nog att släppa kontrollen. Kanske sker det när du bakar, när du sorterar saker, när du rensar rabatterna eller viker tvätten. Kanske är det på den där prestationsfria promenaden eller när du svävar iväg i ditt mind samtidigt som du dansar till din favoritmusik.

Det betyder inte att du gör fel, det betyder att du lyssnar in vad DU behöver, vad som ger dig möjlighet att släppa kontroll, ditt höga tempo, prestation o släppa ansvar.

Vi har ofta en bild av vad vila är, men vila kan se ut på olika sätt. Vissa nervsystem börjar någon annanstans. Där vi sakta visar kroppen att det är okej att slappna av, att det är okej att inte vara på helspänn. Kroppen behöver mötas där den är, inte tvingas in i en form av vad som är bestämt att vila är. Det finns inget rätt sätt att vila, det är individuellt precis som du, precis som jag. Hitta ditt sätt att göra det med mjukhet, i takt med ditt nervsystem o utan prestation. Sakta sakta kommer kroppen takta in på det som känns snällt o tryggt.

Kanske handlar återhämtning inte om att bli bättre på att vara stilla. Kanske handlar det om att långsamt hjälpa kroppen att känna att det är tryggt att mjukna igen.