JE M’APELLE MADELENE

Igår var jag lite krasslig, jag unnande mig att ligga framför tvn o bara glo på film. Det var fint. Jag tittade på Je m’appelle Agnetha. Har du sett den? Om inte - gör det!

Jag läste boken för ett par år sen, eller jag tror att jag började men kom aldrig till slutet av någon anledning. Sen rann tiden iväg o det blev aldrig av.

Det var en mening som fastnade extra hårt i mig ”Gå ut o se vad din kropp för dig om du inte ber om ursäkt” den träffade så hårt o väckte flera känslor o tankar i mig.

• Vad skulle min kropp vilja göra om jag inte brydde mig om vad andra tyckte?

• Vad vill jag göra mer av i livet?

• Hur mkt att har jag anpassat mig i mitt liv för att inte sticka ut för mkt?

• Varför är det så viktigt att passa in?

Om du landar o de här frågorna, vad sker o dig då? Kan du också relatera?

Den meningen satte igång något i mig. O jag tror jag förstår varför, för det finns faktiskt ett namn på det vi gör när vi inte lever så. Visste du att en av de fyra stressresponserna faktiskt är FAWN/Anpassning? Den var ganska ny för mig o inget jag tänkt på som en stressrespons. Jag tror att den är otroligt vanlig, vi anpassar oss för att känna oss trygga o för att få kärlek. Vi krymper oss själva för att passa in. Vi vill inte vara den som sticker ut o riskerar att bli utstött av flocken. Men tänk om det ändå kanske kan vara värt det, att ge sig själv utrymmet att vara den som sticker ut. Den som skrattar högst, den som klär sig precis som hon vill, den som säger vad hon tycker utan att vara rädd för hur andra ska uppfatta det hon säger.

Om du tittar runt dig, vilka är de mest inspirerande människorna du känner? Är det hon som bara följer med, eller är det hon som står upp för sig själv, säger vad hon tycker?

Jag tror att människor som gör det kan skapa minst två typer av känslor. Den ena är inspiration o den andra är rädsla. Den kan väcka rädsla i dig. Rädsla för att du inte står upp för sig själv, rädsla för att du kanske tycker personen är oberäknelig o utmanar dig att titta på dina egna mönster. Hur du krymper dig själv…

”Men Agnetha…du är ju inte min Agnetha längre, jag känner inte igen dig”

”Nej..jag är inte din Agnetha, jag är MIN Agnetha”

Kanske inte så att jag kommer ihåg det ordagrant, men visst är det väl så. Du lever inte för någon annan, du lever för dig själv.

”Gå ut o se vad din kropp för dig om du inte ber om ursäkt”

Jag tror jag skulle dansa mer, skratta högre, sjunga mer o klä mig ännu mer som JAG vill.

Jag skulle ta för mig mer, bjuda ännu mer på mig själv o svära mer. Jag har insett att jag älskar när mina vännen svär o har börjat göra det mer själv. Det är som att livet får en extra krydda, mer djup i det som sägs. Mer liv.

Vad skulle du göra?