JAG TRODDE JAG VAR STARK...

När jag tittar tillbaka på min utmattning som jag hade för ca 10 år sedan så kan jag så tydligt nu se vad det var som ledde mig dit. Sorgset kan man tycka, men jag tänker att all den visdom som jag idag besitter beror på det liv jag har levt. O visst är det väl så att vårt liv formar oss till den vi är idag. O i nuet bestämmer vi vem vi vill fortsätta vara framåt.

När jag tänker tillbaka på henne, den yngre versionen av mig o den utmattning som jag till sist drev mig själv till så känner jag så mycket kärlek o empati för henne. Precis som för alla er som gör precis likadant. Kanske hajar du till när du läser att jag själv var den som drev mig till min utmattning. Kanske tycker du att det känns olustigt att jag lägger skulden på mig själv. Jag förstår dig för jag har också varit där. På platsen att det är enklare att skylla på någon annan istället för att själv ta ansvar.

Det fina är att jag bär inte på någon skuld, jag känner inte skam. Jag känner kärlek o jag har valt att nyfiket titta på vad det egentligen som gjorde att jag drev på mig själv så hårt i livet. På både min egen o min familjs bekostnad. För det är ju så, att precis som när vi utvecklar oss själva i positiv bemärkelse så påverkar vi vår omgivning, likväl som när vi inte tar ansvar för våra egna mönster o beteenden som driver oss mot vår egen undergång o i mitt fall utmattning. Självklart drabbas barnen, mannen, arbetsplatsen av att vi inte förstår oss själva o sätter gränser för oss själva.

Jag trodde länge att det var fel på arbetsplatserna. Självfallet finns det flera parametrar om vi ska gå in på detalj som gjorde att jag hamnade där jag hamnade. Men i grund o botten handlar det faktiskt i det stora hela om att jag inte kände mig själv. Jag förstod inte hur jag själv fungerade. Kanske kan du se dina mönster, det gjorde jag också till viss del. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig bort från mina automatiseringar o programmeringar. Istället för att ta hjälp, så bytte jag jobb, sökte nya utbildningar, begränsade mig från sånt som jag visste tog min energi. Istället valde jag gång på gång att hitta den enklaste vägen bort från det jag tyckte va obehagligt. För att sätta gränser, att välja att stå upp för mig själv o mina behov kändes läskigt o fel. Jag var rädd att det kanske skulle det leda till en konflikt jag inte trodde att jag skulle kunna hantera. Så antingen så anpassade jag mig för att bli uppskattad o omtyckt, eller så arbetade jag stenhårt för att prestera o visa mitt värde genom att "göra" saker o när det blev för jobbigt, då skyllde jag ifrån mig o bytte arbete eller valde att göra något annat.

Ganska smart egentligen, mitt sätt är det programmerade sättet för mig att slippa känna obehag, få kärlek o känna mig inkluderad vilket i sig ledde mig till att känna trygghet. Kärlek o trygghet är för övrigt de mest grundläggande behoven vi har o som vi nästan alltid kan hitta som roten i våra behov.

Det som är kruxet bara...är för varje anpassning så kom jag längre o längre ifrån min kärna, den jag egentligen är o det gjorde mig sjuk!

Så "enkelt" är det faktiskt om jag ska vara ärlig - jag menar att STORA delar av våra utmattningar handlar om att vi tappar bort oss själva o i kampen för att få kärlek o trygghet så glömmer vi bort vilka vi själva är. Det blir en ständig jakt på att älskas av ALLA, vilket är i princip fysiskt omöjligt. När den enda som egentligen kan o behöver bekräfta vår kärlek är vi själva. När jag förstod det o poletten trillade ner så blev min kamp så oerhört tydlig. Jag kunde se hela min kamp o förstå varför hela jag, hela min kropp o hela min själ behövde vila. Landa in o kalibrera min kompass. O egentligen så är det inte förens nu de senaste åren då jag hittade till en metod som hjälper mig att se varför jag har hamnat här i mina destruktiva mönster o hjälpt mig att skapa nya sätt att bemöta livet med. Jag förstår att jag har delar av mig som lätt går in i anpassning o prestation o jag vet nu hur jag ska trygga mig själv.