HUR LÄNGE VÄNTAR DU?

Idag på min morgonpromenad så gick jag o funderade. Tänk hur olika det kan vara för oss. Helt beroende på vår uppväxt, våra erfarenheter o vad miljön runt omkring oss säger såklart. När vi väljer oss själva. När på spektrat av ditt mående väljer du dig själv?

Innan jag studerade till terapeutisk samtalscoach så hade jag varit till en kurator vid två tillfällen. Den första gången när jag blev akut inlagd på Uppsala sjukhus när mitt vatten gått i vecka 21. Den andra gången var när jag blev sjukskriven för utmattning. Båda gångerna skulle jag säga var akuta o det var inget eget val utan något jag inte kunde kompromissa med, det var högst nödvändigt för min fortsatta existens.

Nu har jag förstått att jag behöver inte vänta tills jag är i akut läge, utan hjälp finns där för mig även när det inte brinner. Men för alla är det ju inte så o det har blivit så tydligt för mig. Att många tror att det måste ha skett något, eller att det är ett stort trauma som berättigar att samtal med en coach/kurator/psykolog. Men vem är du i ditt vuxna jag att säga att det du var med om som barn inte var ett trauma?

Visste du att 95-97% av hur vi lever idag i vårt vuxna liv är spelregler som sattes i vår uppväxt mellan åldern 0-13 år. De flesta redan innan vi hunnit fylla 7år. Vi tolkar in vår verklighet för att få våra behov tillgodosedda. Det vi upplever o formar oss är tidiga valda "sanningar" om oss själva o vår omgivning. Med vårt vuxna intellekt förstår vi att vi många gånger har ett barnsligt beteende våra triggade situationer, men vi vet inte hur vi ska kunna påverka o förändra det. Eller så minns vår kropp något som satte sig som spärrar i vårt nervsystem. Ett trauma vi inte minns o som vi nu lever vårt liv efter.

Jag tycker att det är så otroligt spännande att både se o ifrågasätta varför vi inte prioriterar vårt välmående förens det fysiskt sätter stopp för oss. Varför väljer vi inte att försöka förstå oss själva istället för att klaga på hur livet blev? Hur ser ditt serviceunderhåll ut för dig själv o varför är det viktigare att lämna in bilen på besiktning än att vända blicken mot dig själv o lyssna om allt är okej?

Det börjar med att våga rikta blicken inåt, våga lyssna, våga känna, att våga vara nyfiken på sig själv. Det börjar i det lilla o när det behövs så finns det utbildade människor som kan stötta, vägleda o hjälpa till längs vägen. Hur prioriterar du dig själv? I ett "måste-läge" eller ser du det som ett nyfiket underhållsarbete där vägen kanske har möjlighet att vara lite mindre "bumpig". Det är okej att välja om.